Alltså ni måste förstå hur nära jag var att dö idag. Av hjärtstans. Jag gick upp imorse, utan att veta att idag skulle bli dagen. Dagen jag såg världens största spindel. Jag åt frukost, gjorde mig i ordning. Gick in i sovrummet och väckte Calle med en massa pussar. Han gick upp med mig för att säga hejdå. Jag går in i sovrummet igen för att titta i spegeln. Där. Då. Shit shit shit. Den var så stor. Så svart. Så lång. Med tjocka, riktiga ben. Jag svär, den var lika stor som min hand. Min hand är inte stor, men i spindelmått är den gigantisk. Jag skrek. Calle skrek. Tillslut åkte dammsugaren fram och spindeln hade ingen chans. Vi sög in en massa annat också, så att den skulle dö. Men tänk, tänk om den lever? Och kommer ut igen? Alltsåå. Nej fyfan. Spindeln med stor S. Den har förföljt mig idag. Rysningar på jobbet flera gånger i timmen. Och jag blev arg på Calle för att han inte var hemma innan mig. Men jag vågade mig in ändå. Och nu sitter jag kvar med en helt nyväckt rädsla. För Spindelns familj. Hjälp.