Vissa dagar är konstiga. Igår var Calle och jag deppiga. Vi var så nära att få flera av våra drömlägenheter, men varje gång var det en (!) som hade mer pengar. Varje gång fick någon tönt lägenheten för 10 000,- mera än vad vi kunde ge.
Idag väntar jag på telefon från en av dessa mäklare. Nu visar det sig att vi har en rejäl chans att få våran drömlägenhet nr 1! Den trodde vi var lost för alltid då krigen fortsatte efter vårat sista bud. Vinnaren drog tydligen tillbaka sitt bud och nummer två på listan har inte mäklaren fått tag på sen igår morse. Om han inte får tag på personen typ nu, kommer vi få lägenheten. Hur nära är inte vi!? Denna väntan alltså.
Telefonen ringde nyss och jag trodde det var angående detta. Men nej. Där är Vänsterpartiets partiledares (Lars Ohly) högra hand. Jag slängde nämligen iväg ett mejl till Ohly igår med frågor kring en artikel jag skriver. Men aldrig om man förväntar svar, och absolut inte ett samtal. Jag är helt skakig. Så nära finaste lägenheten i världen, samtidigt som jag pratar med fancy politiker. Ute på hal is är nog tidernas understatement.

Update 13.47 - Nu har vi plötsligt chans på favorit 1 och 2. Mår illa.

Update 14.54 - Ser ut att lägenhet nr 2 gick till någon annan. Men nu måste väl mäklare 1 ringa snart? Snacka om att hang on by a tunn tråd liksom. Nej, kom inte på hur man skriver tråd på engelska.

Update 16.22 - Mäklaren ringde. Jag hade somnat sittande (!) med mobilen i handen. Kommer inte ihåg mycket, men vet att chansen fortfarande finns där.. Hehe. Han skulle återkomma. Man förvånas över hur sliten man blir av att ständigt hoppas, sen bli besviken, sen hoppas igen.

Update 19.39 . Sista update, jag lovar. Imorgon får vi veta. Ska vi få våran drömlägenhet eller inte? Säljaren skulle tänka tills imorgon. Tack för ännu en hel natts sömn liksom - jag har inte alls svårt att sova. Inte drömmer jag om lägenheter heller när jag väl sover. Inte alls!