Efter en grym kväll ute sa jag hejdå till Ida vid Slussen och gick mot Gamla Stans tunnelbanestation. Jag är alltid paranoid när jag är själv ute sent. Såg ett gäng killar stå på trottoaren. Som alltid tänker jag hoppas de inte pratar till mig. Men jodå, den ena börjar skrika. Ni vet typ hellooo, how are you? hey! hey! när jag bara går vidare. Jag går snabbare, snabbare. Plötsligt hoppar en av de ut i vägen, tar tag om mina armar och säger något som please, please, come ooon, please medan han gör Usher-moves emot mig, if you know what I mean. Jag försöker få loss mig men han släpper verligen inte. Paniken är redan där. Vad fan ska jag göra? Sen säger jag look, look! och pekar på min förlovningsring. Hehe. Och vet ni? Det funkade fan mig. Han släppte mig direkt. Okey, so sorry, so sorry sa han om och om igen. Jag var så jäkla lättad när jag fick gå därifrån. Men det varade inte länge för rädslan kom tillbaka. Vad händer med nästa tjej de får tag på, som kanske inte har en ring? Nej fy fan, killar som det där borde typ skutas.