Att fira nationaldagen i Stockholm har varit en ny upplevelse. Aldrig har jag känt mig så norsk som när jag åkte till skolan med en norsk flagga hängande från väskan. Aldrig har jag känt tårarna tränga sig på bara för att Kristin Halvorsen talar om underbara Norge. Aldrig har jag varit stoltare när jag sjungigt nationallåten. Har aldrig heller varit stoltare när jag gått i tåg. Att tusentals nordmän tog över delar av Stockholms gator var jätteroligt att vara en del av. Visst är det konstigt att jag plötsligt kände en extrem trång att visa hur norsk jag är? Jag log från öra till öra, skrek hurra och viftade med flaggan konstant.

Men lika bra som hemma blir det ju inte. Inga glada miner mötte mig på morgonen när jag bar min flagga så stolt. Inga sa "gratulerer med dagen" och ropade "hipp hipp". Inte många stod långs gatorna och tittade på tåget. Det var mer tillfälliga människor, inget att jämföra med the real deal.
Sen att vara i skolan först var märkligt. 17 maj är ju 17 maj! Då ska man inte vara i skolan. Och sen saknar man att träffa vänner i stan för att sen äta mat och tårta med familjen.

Fast äh, jag är jättenöjd! Jag är i ett annat land och ändå fick jag värsta 17 maj känslan. Vädret gjorde sitt också. Jag är numera röd som en tomat. Stockholm skippade tydligen våren i år, här går man rakt på sommarn istället. Inget fel med det! Tack så otroligt mycket Ida, för att du hängde på. Du är bäst!