Jag har haft många vänner i loppet av mina drygt 22 år. Nästan inga från de första 14 åren finns kvar. Inte så konstigt egentligen, barn har liksom inget val. När man väl växer upp är det naturligt att man glider ifrån varandra.
Sen dess har jag också stått nära en hel del som jag idag inte har kontakt med. Det finns många konstiga människor där ute. Flera har verkat vara ett riktigt psykfall. Samtidigt väljer jag att tro och hoppas att så inte är fallet. Några människor får fram det sämsta i varandra helt enkelt. Istället för att glädjas åt sin kompis kan man kanske inte hjälpa att känna svartsjuka. Då är det inget att spara på. Vänskapen alltså.
Andra kompisar har jag förlorat åt olika själ. Något gammalt drama kanske, som jag inte ens minns. Någon förlorar sig själv och efter ett tag orkar man inte försöka mera. Andra slutar höra av sig och man tröttnar på den gamla "ja, jag lovar att ringa så fort jag har tid". Jag har även fått lära att en jättenära kompis kanske inte känner dig alls. Man inser att personen oavbrutet, konstant pratar om sig själv och troligen inte ens vet vad man har för familj. Det har väl även hänt att jag själv har tröttnat på en vän, hur hemskt det än låter.

Jag har lärt mycket tycker jag. Jag lägger inte ned ett dammkorn av energi på någon som inte bryr sig om mig. Sådär på riktigt. Samtidigt kan jag lägga timmar, dagar och månader av energi på de jag vet gör det. Jag kan ha tålamod och vänta på att en fin kompis kommer ihåg mig igen. Och jag uppskattar verkligen de få personer man kan gå månader utan att prata med men som känner mig som bäst nästa gång vi ses. Ytliga, bekanta kompisar uppskattar jag också. Dem man kan ha riktigt roligt och trevligt med. Man behöver inte stå alla så himla nära.
Men de jag står nära är jag rädd om. Jag är nog inte duktigare än någon annan på att visa det. Men tänker på det ofta, det gör jag. Jag vet att så länge jag har någon jag står riktigt riktigt nära mår jag bra. Jag behöver inte 20 bästa kompisar. De som uppskattar mig uppskattar jag. En fin cirkel det där.
Det känns bra. Jag har slutat kämpa. Men ni ska veta, jag blir lycklig när gamla kompisar hör av sig. Jag stänger inga dörrar. Fast jag står inte med ena foten i dörrsprickan heller. Inte för evigt iallafall.