Det finns så många som verkar leva för musiken. Ständigt hörlurar i öronen. Ständigt spotify på datorn. Ständigt radio på badrummet. Det måste vara roligt! Men jobbigt också. Jag tycker bättre om tystnad jag. Lugn. Måste ha lite tystnad för att kunna tänka & andas.

 

Sen håller jag mig medvetet borta från musik jag vet jag skulle älska. Låt mig förklara det med.

De som känner mig mycket väl vet att jag är en känslomänniska. Väldigt känslosam är jag faktiskt. Jag kan bara inte se vissa filmer. "tyck-synd-om-mig-filmer" kallar jag det. För jag tycker helt enkelt alldeles för synd om folk, och kan inte släppa det. Jag mår så dåligt! Som att se hemlösa. Jag måste titta bort och tvinga mig själv att inte tänka på människan. Hur hemskt han har det. Hur många som ser ner på honom. Hur ont han måste ha. ÄÄÄÄ shit det går inte! En kompis tog med mig på filmen Biutiful, jag visste inte vad den skulle handla om, och det blev de längsta 148 minuterna av mitt liv. Jag grät och mådde så jäkla dåligt hela filmen. Jag tyckte för synd om dem.

Men. Musik. Det är samma princip där. Jag kan må så jävla dåligt av att lyssna på vacker musik! Det rör runt i mina känslor och jag kan inte hantera det. Till exempel Lars Winnerbäck. Hans musik är så otroligt vacker. Och jag, jag mår dåligt.

Hopplöst.