För ett år sedan idag hände något utav det finaste i mitt lilla liv. Min pojkvän gick ned på ett knä och frågade om jag ville gifta mig med honom. Ska jag vara helt ärlig hade jag nog väntat lite på detta, haft en känsla ni vet. Men aldrig om jag kunde föreställa mig alla känslorna. Känslan. Tårarna. Kärleken. Så äkta och så rätt. Och dagarna, månaderna efteråt var som ett lyckorus som aldrig la av. På tunnelbanan höll jag i tidningen så att alla skulle se min fina ring. Och enligt mig såg ju alla den och tänkte "åh vad mysigt, hon är förlovad". Det gjorde de nog inte, men lyckoruset var ändå ständigt där.
Nu har jag vant mig mer med ringen och med att vara någons fästmö. Men det är fortfarande lika underbart! När jag snurrar på ringen och tänker på Calle blir jag fortfarande alldeles varm i magen. Jag är så tacksam över att ha hittat mannen i mitt liv. Jag njuter av honom varje dag, längtar alltid. Han är en del av mig. Den bästa delen. Och jag vet att det är oss. Om man inte tror och hoppas, vad har man då?

 
Nyförlovade töntar.