Måste skratta åt min kille. Han känner mig så väl. Efter vi ätit middag pysslar vi med våra egna grejer, jag vid datorn och han i köket. Hehe. Sen sätter han på Nickelback - Rockstar och tittar på mig med stora ögon. Han vet att jag inte kan låta bli att sjunga med och bli glad gladare Monica. Heeey hey I wanna be a rockstar sjunger vi båda två så högt att grannarna nog måste skruva upp volymen på nyheterna.
Kärleken känner inga gränser - ej hellre i musiksmak.

Igår var det Eurovisionfinal i Oslo. Louise och jag har sett fram emot detta länge. Vi och Mirre planerade även ett tag att åka dit för att se liveshowet. Vi konstaterade igår att det var tur att vi inte gjorde så. Sverige och Anna kom ju inte till finalen. Så egentligen ville ingen ha Eurovisionkväll igår. Fast jag tvingade folket. Är det i Oslo så är det i Oslo! Vi drack gammal champagne från dagen innan, åt middag, drack nyöppnat vin, åt efterrätt och sen somnade killarna. Japp. Men det hör med liksom. "This is Romania calling" är inte sådär jättespännande, jag förstår det. Men för mig är telefonrundan det roligaste! Sen konstaterade vi att det här var sista gången Louise och Martin behöver åka över en timme för att komma hem. I augusti blir det närmare tre minuter. Hå-hå!

Jag har verkligen noll kontroll på läget just nu. Vilket jag inte är van vid. Inte alls. Veckans totala fokus på lägenheter har gjort att jag nu sitter med en stor, grävande, politisk artikel. Kul sådär en lördags förmiddag. Och jag glömmer allt! Och prioriterar bort allt annat viktigt. Så som SATC 2 premiären jag hade biljett till. Och att min bästa Ida har rymd storstan. Även vissa viktiga papper har jag inte tagit tag i. Hjälp, inte alls typiskt mig! Hoppas jag får tillbaka normala Monica nu när vi fått fina lägenheten. Fast än så länge svävar jag på rosa moln, vilket inte hjälper mycket. Men bättre det än att drunkna i en svart å!

Ni kan aldrig gissa vilken jäkla berg och dalbanaride det har varit denna vecka. Men nu skiter jag i det, för vi fick lägenheten! Hör ni? Vi fick den!! Fast fick är fel. Vi betalar jäkla mycket. Men den är våran om två månader. Herregud. Ni måste besöka oss då. I våran lyxlya. Haha. Kan inte fatta det. Är så lycklig! Vill ni se några bilder? Bra. Vill bara poängtera att, believe it or not, den är även snyggare i verkligheten. Utsikten då, frågar ni. Jo, vi kan se hele vägen till Trondheim ungefär. Inga konstigheter.









Helt nyrenoverat, längst upp, lugnt område, nära stan. Ni får komma och hälsa på. Lova!

Flera år med Lost tog slut ikväll. Vet inte helt vad jag ska tycka egentligen. Spännande serie, inget tvivel. Men fan, att sitta kvar med tusen frågor är inte sådär jätteroligt. Och slutet kan tolkas på flera sätt, utan att avslöja för mycket för er som inte sett. Ni måste se alltså! För ja, bra är det ju. Calle och jag har sett alla sex säsonger tillsammans. Vi började länge efter hajpen, men blev tagna. Så kanske kommer vi sakna Lost i loppet av våra nästa tre år? hehe. Det första jag sa till Calle nu efter sista avsnittet: Det vore ju iof kul att se om allting, nu när vi vet hur det ligger till. Jag fick bara en lång blick tillbaka..

Vissa dagar är konstiga. Igår var Calle och jag deppiga. Vi var så nära att få flera av våra drömlägenheter, men varje gång var det en (!) som hade mer pengar. Varje gång fick någon tönt lägenheten för 10 000,- mera än vad vi kunde ge.
Idag väntar jag på telefon från en av dessa mäklare. Nu visar det sig att vi har en rejäl chans att få våran drömlägenhet nr 1! Den trodde vi var lost för alltid då krigen fortsatte efter vårat sista bud. Vinnaren drog tydligen tillbaka sitt bud och nummer två på listan har inte mäklaren fått tag på sen igår morse. Om han inte får tag på personen typ nu, kommer vi få lägenheten. Hur nära är inte vi!? Denna väntan alltså.
Telefonen ringde nyss och jag trodde det var angående detta. Men nej. Där är Vänsterpartiets partiledares (Lars Ohly) högra hand. Jag slängde nämligen iväg ett mejl till Ohly igår med frågor kring en artikel jag skriver. Men aldrig om man förväntar svar, och absolut inte ett samtal. Jag är helt skakig. Så nära finaste lägenheten i världen, samtidigt som jag pratar med fancy politiker. Ute på hal is är nog tidernas understatement.

Update 13.47 - Nu har vi plötsligt chans på favorit 1 och 2. Mår illa.

Update 14.54 - Ser ut att lägenhet nr 2 gick till någon annan. Men nu måste väl mäklare 1 ringa snart? Snacka om att hang on by a tunn tråd liksom. Nej, kom inte på hur man skriver tråd på engelska.

Update 16.22 - Mäklaren ringde. Jag hade somnat sittande (!) med mobilen i handen. Kommer inte ihåg mycket, men vet att chansen fortfarande finns där.. Hehe. Han skulle återkomma. Man förvånas över hur sliten man blir av att ständigt hoppas, sen bli besviken, sen hoppas igen.

Update 19.39 . Sista update, jag lovar. Imorgon får vi veta. Ska vi få våran drömlägenhet eller inte? Säljaren skulle tänka tills imorgon. Tack för ännu en hel natts sömn liksom - jag har inte alls svårt att sova. Inte drömmer jag om lägenheter heller när jag väl sover. Inte alls!

Söndagen spenderades i Årsta. Vi sprang som tokar mellan sex olika visningar. Gissar att vi såg rätt gulliga ut med vår anteckningsblock och karta. Efteråt åkte vi till Gröndal för yttligare en till visning. Nämnde jag att det tokregnade konstant? Inte? Nej, det kanske inte är något att prata om.
Hur som helst, fem av dessa sju lägenheter vill vi mycket gärna ha. Så nu genstår att se om karma gillar oss eller ej.

Efter en grym kväll ute sa jag hejdå till Ida vid Slussen och gick mot Gamla Stans tunnelbanestation. Jag är alltid paranoid när jag är själv ute sent. Såg ett gäng killar stå på trottoaren. Som alltid tänker jag hoppas de inte pratar till mig. Men jodå, den ena börjar skrika. Ni vet typ hellooo, how are you? hey! hey! när jag bara går vidare. Jag går snabbare, snabbare. Plötsligt hoppar en av de ut i vägen, tar tag om mina armar och säger något som please, please, come ooon, please medan han gör Usher-moves emot mig, if you know what I mean. Jag försöker få loss mig men han släpper verligen inte. Paniken är redan där. Vad fan ska jag göra? Sen säger jag look, look! och pekar på min förlovningsring. Hehe. Och vet ni? Det funkade fan mig. Han släppte mig direkt. Okey, so sorry, so sorry sa han om och om igen. Jag var så jäkla lättad när jag fick gå därifrån. Men det varade inte länge för rädslan kom tillbaka. Vad händer med nästa tjej de får tag på, som kanske inte har en ring? Nej fy fan, killar som det där borde typ skutas.

Mer sommar än vad vi haft sista veckan kan man inte önska sig. Herregud vad härligt. Igår spenderade jag kvällen på Rix FM festival i Kungsan. Massor av artister som sjöng för oss i den fina sommarkvällen. Idag låg Calle och jag och stekte i solen på stranden. Vi badade denna gång också! Fortfarande typ isvatten, men kanske en smula varmare än förra veckan? Skönt var det oavsett. Nu sitter jag nyduschad och väntar på middag. Ska snart springa i väg och möta upp Ida. Det är nämligen fest hos en tjej i klassen och efteråt ska hela gänget till Trägården. Sommarsommarsommar!

I'm telling you. Ment. To. Be.

Jag hade tänkt skryta lite. Skriva typ "skriva en artikel medan man solar på balkongen är inte helt fel".
Men det var just det. Fel alltså. Jag tycker vår inglasade balkong är läskig och äcklig. Läskig därför att det finns spindlar där. Äcklig för att golvet är av betong och ja, nämnde jag spindlar? Så min trevliga skrivstund där ute varade i ungefär fem minuter.

För längesen bestämde vi att denna sommarn ska vi inte åka till något sydhavsland. Vi kom väl fram till det eftersom vi, i loppet av sex månader, var i Bulgarien och på Teneriffa i 2009. Men det är inte så lätt att ändra en vana vad? Jag kommer inte ihåg en sommar jag inte varit utomlands. Det finns säkert många, men det är länge sen. Åh. Jag viiiill. Jag dör på mig av alla reklaminslag på TV. Ni vet, lugnet, vattnet, långa kvällar, solbränd hy, extra kära par.
Men om sommarvädret vi har denna vecka faktiskt håller i sig ska jag kanske överleva. Blir det som förra året sitter jag på första (troligen inte bästa) flygplan söderut.

Jag lovar. Men trivs, det gör jag! Titta vilken mysig lördag jag hade med dessa fina människor.

Jag har haft många vänner i loppet av mina drygt 22 år. Nästan inga från de första 14 åren finns kvar. Inte så konstigt egentligen, barn har liksom inget val. När man väl växer upp är det naturligt att man glider ifrån varandra.
Sen dess har jag också stått nära en hel del som jag idag inte har kontakt med. Det finns många konstiga människor där ute. Flera har verkat vara ett riktigt psykfall. Samtidigt väljer jag att tro och hoppas att så inte är fallet. Några människor får fram det sämsta i varandra helt enkelt. Istället för att glädjas åt sin kompis kan man kanske inte hjälpa att känna svartsjuka. Då är det inget att spara på. Vänskapen alltså.
Andra kompisar har jag förlorat åt olika själ. Något gammalt drama kanske, som jag inte ens minns. Någon förlorar sig själv och efter ett tag orkar man inte försöka mera. Andra slutar höra av sig och man tröttnar på den gamla "ja, jag lovar att ringa så fort jag har tid". Jag har även fått lära att en jättenära kompis kanske inte känner dig alls. Man inser att personen oavbrutet, konstant pratar om sig själv och troligen inte ens vet vad man har för familj. Det har väl även hänt att jag själv har tröttnat på en vän, hur hemskt det än låter.

Jag har lärt mycket tycker jag. Jag lägger inte ned ett dammkorn av energi på någon som inte bryr sig om mig. Sådär på riktigt. Samtidigt kan jag lägga timmar, dagar och månader av energi på de jag vet gör det. Jag kan ha tålamod och vänta på att en fin kompis kommer ihåg mig igen. Och jag uppskattar verkligen de få personer man kan gå månader utan att prata med men som känner mig som bäst nästa gång vi ses. Ytliga, bekanta kompisar uppskattar jag också. Dem man kan ha riktigt roligt och trevligt med. Man behöver inte stå alla så himla nära.
Men de jag står nära är jag rädd om. Jag är nog inte duktigare än någon annan på att visa det. Men tänker på det ofta, det gör jag. Jag vet att så länge jag har någon jag står riktigt riktigt nära mår jag bra. Jag behöver inte 20 bästa kompisar. De som uppskattar mig uppskattar jag. En fin cirkel det där.
Det känns bra. Jag har slutat kämpa. Men ni ska veta, jag blir lycklig när gamla kompisar hör av sig. Jag stänger inga dörrar. Fast jag står inte med ena foten i dörrsprickan heller. Inte för evigt iallafall.

Jag är verkligen knallröd! Bara för att jag varit i solen i två dagar. Inte i nått Medelhavsland, nejdå. Jag har varit i solen i Sverige i två dagar. Är det okej att bli bränd då? Va? Va?
Det gör ont också! Jag vill helst gå utan kläder och bara smöra in mig med lotion hela dagen. Jag lovar att inte göra det. Men ändå. Aj!


Så här röd känner jag mig. Fiffigt.

Att fira nationaldagen i Stockholm har varit en ny upplevelse. Aldrig har jag känt mig så norsk som när jag åkte till skolan med en norsk flagga hängande från väskan. Aldrig har jag känt tårarna tränga sig på bara för att Kristin Halvorsen talar om underbara Norge. Aldrig har jag varit stoltare när jag sjungigt nationallåten. Har aldrig heller varit stoltare när jag gått i tåg. Att tusentals nordmän tog över delar av Stockholms gator var jätteroligt att vara en del av. Visst är det konstigt att jag plötsligt kände en extrem trång att visa hur norsk jag är? Jag log från öra till öra, skrek hurra och viftade med flaggan konstant.

Men lika bra som hemma blir det ju inte. Inga glada miner mötte mig på morgonen när jag bar min flagga så stolt. Inga sa "gratulerer med dagen" och ropade "hipp hipp". Inte många stod långs gatorna och tittade på tåget. Det var mer tillfälliga människor, inget att jämföra med the real deal.
Sen att vara i skolan först var märkligt. 17 maj är ju 17 maj! Då ska man inte vara i skolan. Och sen saknar man att träffa vänner i stan för att sen äta mat och tårta med familjen.

Fast äh, jag är jättenöjd! Jag är i ett annat land och ändå fick jag värsta 17 maj känslan. Vädret gjorde sitt också. Jag är numera röd som en tomat. Stockholm skippade tydligen våren i år, här går man rakt på sommarn istället. Inget fel med det! Tack så otroligt mycket Ida, för att du hängde på. Du är bäst!

Hurra hurra hurra!

På stranden trivs vi.




Åh. Tio minuter från våran lägenhet alltså. Det funkar.








Kan aldrig fatta att han är min.


Jorå, jag badade lite också. Uppfriskande kan man säga.


Lycka!

Översta bilden är faktiskt första bilden på oss två ever. Väl, om man glömmer hångelbilden från Bulgarien. Hehe. Detta är alltså 2007, märk hur Calles hår bare blir längre och längre! Hahaha. Nu är han livrädd för att det ska bli lika långt igen. I don't blame you, honey :-*

Monica: Men jag tycker inte disken ska läggas här.
Calle: Nehe!? Och hur vill du ha det då?
Monica: Asså, jag vill att allting står där innan det diskas, det ser bättre ut.
Calle: Men nej, jag lägger det faktiskt här för att jag ska tvätta det innan jag diskar! Gör inte du!?!?
Monica: Jo, men det kan du ju fortfarande göra! Det är SKITÄCKLIGT när du gör så! Förstår du inte att...
(stannar mitt i en rörelse. Stora ögon)
Monica: VI BRÅKAR OM DISK! NEEEEJ!! Vi har blivit sånna! Nej!!

Som tur är slutade det hela med att vi båda skrattade. Herregud.

Idag är det en månad tills jag ska på Kiss konsert. Yeeeeeeea (med lillfingret och pekfingret ni vet)

Den ena dagen är jag nere. Den nästa får jag veta att jag klarade det omöjliga politikprovet i skolan. Och för att skryta lite: Jag fick även sålt lägenheten i Trondheim. Åh, lycka! Hade en känsla av att det skulle gå fel, att ingen ville ha den. Men jo, det gick på någon timme. Herregud svårt att ta in allting. Mycket stora grejer på gång här nu. Huvudet snurrar och skola är liksom det sista jag hinner med. Tre vecker tills sommarlov!

Här sitter man som en annan ensam stackare medan killen är på fotbollsmatch. Jag skulle ju med! Som jag hade peppat, taggad och ja, ni vet - jag var redo! Sen kom världens sämsta skoldag, huvudverk och en kropp som är helt totalt fullständigt slut. System overload. Även tårarna kommer plötsligt, utan någon anledning som helst. Glad ena sekunden, dödsledsen nästa. Min kära mamma lugnade inte ner mig direkt, när hon undrade om jag inte var gravid.
Så är nog inte tillfället. Men av och till kan en soffa, en tv och en dator vara den bästa medicinen. Och en mamma och en Ida.

Jag är inne i en hektisk period känner jag. Mycket som ska hinnas med varje dag. Helgen har fyllts med tjejkväll, shopping, promenader, födelsedag och nu ska vi på visning. Imorgon är det dugga i politik, vilket betyder att kvällen är uppbokad för min del. Gaah. Håll tummarna för mig imorgon! För flera anledningar, främst för att min lägenhet har visning. Nu vill jag bara köra!

Kan man aldrig må 100 procent bra efter en kväll med öl? Ussh huvudet känns för litet, som om det inte finns plats till allting där uppe..hehe. Näh, men det kan jag leva med. Minns de riktiga bakisdagarna när jag och mina fina trondheimsvänner festade till det varje helg. Då var det soffan hela dagen, eventuellt en snabb körtur någonstans för att köpa typ kebab. Men det var charmigt på sitt sätt det med.
Journalistpuben igår var kul, även fast det typ bara var våran klass där. Det är ju dock det viktigaste. Men. Resan hem var inte lika kul. När jag väl var i centralen var det 24 minuter tills tunnelbanan kom. 24! Då tog jag hellre ett tåg till Vällingby och gick i 20 minuter. Mitt i natten. I bara jeansjacka. Jag känner mig vågad och tuff idag.

Jag tog med mig systemkameran (som förövrigt jag har lånat liiite länge nu) till Kungsan idag för att fota! Som många vet blommar de vackra japanska körsbärsträden endast typ en vecka varje år. Det är värt att få med sig!
Det blev galet fina kort på Louise, Ida och mig själv. Hehe. Lägger upp ett litet urval senare ikväll ska ni se.

Efter en lång dag i Riksdagen (faktiskt) är det tråkigt att komma hem till en tom lägenhet. Ser fram emot sommarlov, då min kille inte längre jobbar 16-17 timmar varje tisdag. Han är så trött efteråt stackare. Fast det är han varje dag. Inte lätt att gå upp halv fem varje dag när man har en tjej som inte låter en somna klockan tio varje kväll. Gissar jag. Hehe. Min tröttis kommer hem vid halv elva idag, och jag tänker ge honom en extra puss bara för att han är den han är.

Bästa Idas kort från Valborg. Min första majbrasa! Med den jag älskar mestmestmest.

Nu är en norsk flagga inhandlad och Stockholms 17 majprogram nerladdad. Nationaldagen kan bara inte gå förbi i tystnad. Den måste firas, vare sig man är hemma i Norge eller inte! Om det inte är något superviktigt i skolan drar jag med mig Ida och andra frivilliga (misstänker dock att de  blir svårhittade.hehe) ner till Kungsan för att gå i tåg! Tåget sluter på Skansen där Kristin Halvorsen ska tala och sen ska vi alla sjunga "ja, vi elsker" och fira moderlandet. Hurra, hurra, hurra!

Så.Himla.Kool. Modeintressarede Calle har valt att hälsa på våren i en färgglad outfit.

..Syns det att min favoritfärg är blå?