Påskris dekorerat med ägg, fjädrar och små kycklingar. Konstig tradition detta..



Tittar man efter kan det se lite groteskt ut.. Förstår ni hur jag menar?

Ägg jag målade förra året. Vilket talang.

Dum och dummare köpte jag i Riga. Riktigt fina.



Jag köpte såklart även tulpaner med riset idag. Man vet att man börjar bli vuxen när hela dagen genast blir bättre av lite tulpaner.

Jag har tänkt lite på saknad. Det är underbart och hemskt. På samma gång alltså.
När jag saknar C kan det göra ont. Men samtidigt vet jag att det är bra. Jag vill sakna honom, annars vore det konstigt att vara ihop. Tycker jag. Jag kan sakna honom så där ofattbart mycket, även bara när han jobbar en kväll. Men det att sakna honom när jag är borta i flera dagar är speciellt. Tillslut är det inte roligt längre. Men så värt det när jag kommer på flygplatsen och ser världens snyggaste kille springa emot mig med världens snyggaste leende. Den här typen av saknad är okej. Den omvandlas ändå alltid till underbara känslor vid det underbara återseendet.

Den andra formen for saknad är inte bara hemsk. Den är olidlig, grym och omänsklig. Den saknaden jag känner for han som inte finns kvar. Som jag aldrig får krama igen, prata med, skratta med, bråka med. Den saknad jag känner varje dag. Den saknad jag trodde skulle dämpas lite med tiden, men som verkar blir starkare och starkare. Några dagar fyller den hela mig så att jag nästan inte kan andas. Jag försöker tänka på glada minnen, men det hjälper sällan. Jag har skrivit många texter om honom. Om döden. Om saknaden. Men varje text blir ändå inte bra. Jag inser varje gång att mina känslor inte går att få ner på något papper. De är obeskrivliga, men ändå försöker jag gång på gång. Kanske för att han känns mer levande då. Som att han faktiskt fanns. För några gånger känns det som han aldrig gjorde det. När jag känner att alla har glömt honom. Att han endast existerade för mig och mitt liv. Ingen annans. Ja, det låter galet, jag vet. Men det känns faktiskt så, för ingen pratar om honom. Inte ens jag. Men tro inte annat - saknaden bär jag med mig, dag för dag och år för år.

Efter en halvtimme väntan på tunnelbanan imorse berättade en kvinnoröst att trafiken var inställd. Länge. Hon berättar att ersättningsbussar är beställda. Men det kommer dröja. Länge. Kul. Efter en kvarts hängande vid busshållplatsen kommer en buss som kan ta mig till närmsta pendelstation. Jag har tur och får gå på tidigt, i mitten. Det är så fullt att människor måste gå av för att dörrarna ska stängas. Jag har inget att hålla mig fast i. Med världens dåligaste balans tänker jag att detta kommer bli 20 spännande minuter. Jag hade rätt. I det bussen rycker till ploppar mitt knä ur led. Typ. Fan ad ont det gjorde. Sen blir jag varm. Men nej, andas. Du får inte svimma eller nått tänker jag. Haha vad typiskt mig det vore. Känslan i kroppen forsvinner. Jag blir numb, som det heter. Va fan händer!? Därefter försvinner all ljud. Eller den försvinner inte, men det är som om att volymen skruvs ner och det är omöjligt att uppfatta vad någon säger. Det känns som jag kommer simma. Eller nej, svimma menar jag säget jag till tjejen närmst mig. Har alltid haft svårt för simma och svimma. Och ja, jag svimmar. Det finns inte utrymme att ramla framåt, så jag faller ihop som ett korthus. Rakt ner. Jag kommer inte ihåg något, men två stora, blödande sår på mitt vänstra ben talar om att jag ramlade på något. Eller någon. Hoppas det inte var hunden bredvid mig. Ups.

Det var inte kul. Men, mina vänner. Glädjen i det hela var att mitt hopp för framtiden blev ljusare. Mitt förtroende på människan. Någon gav mig sin plats, någon annan lyfte mig dit. En tjej fixade så någon gav mig saft. En kvinna gav mig halstabletter - hon hade inget annat. En kille öppnade flaskan då jag var för svag. Flera sa till att jag skulle andas från magen. Många undrade hur det gick. Bussen kändes som den var fylld av omtanke helt enkelt.

Om jag måste hitta fel på Stockholm är det avstånd. Avstånd avstånd avstånd. Inte nog med att det tar 1,5 timme att åka till skolan - det tar ju ungefär lika mycket tid att åka till mina kompisar! Alla! Hoppas det känns lite bättre när vi väl flyttar närmre stan. Fast det vore skönt att bo i samma område som någon, som jag alltid gjort i Trondheim. Calle, Martin, Louise och jag drömde om att bo i samma byggnad här om veckan. Sen spårade det lite när Louise tyckte vi skulle bo i samma sovrum. Men det behöver vi inte prata om.

Dagens tillstånd: Glad, sliten, nöjd.

Dagens planer: Äta lasagne med Marthe, fixa oss, dricka vin med fina vänner.

Dagens önskan: Att alla kommer!!

Dagens vill ha: Kläder, speciellt en vårjacka.

Dagens stressmoment: Inget som stressar mig just nu. Skööönt.

Dagens nedräkning: Får se min älskling imorgon.

Dagens borde: Hemlis.

Dagens bästa: Har köpt kläder. Uuups. Men det känns bra. Så då är det okej.

Dagens fundering: Hoppas lillebror blir nöjd med presenten imorgon.

Dagens beroende: Freja påskeegg!

Vilka jag följer? Hör och häpna.

Flash Forward - min favorit just nu. Förvirrande men man hänger med. Påminner om Lost, men mer verklighetsbunden.

How I Met Your Mother - sitcom favoriten. Älskar Marshall! Fick nyss höra att han påminner om Calle.. Haha hej wake up call.

Svenska Hollywoodfruar - i säsong två är det bara Maria Montazami som är värt att titta på. 

Paradise Hotel Norge - har hittills sett två svenska säsonger, två danska, en amerikansk och nu två norska. Jag erkänner.

Gossip Girl - har aldrig varit en favorit, men just nu älskar jag sista säsongen.

Desperate Housewives - Så himla mycket intriger. Rolig och dramatiskt. Perfekt.

The Hills - Verklighetens gossip girl. Ja, jag vet det är fake. Men har alltid gillat det ändå! The City har jag däremot slutat följa.

Lost - Följer mest för Calles skuld, men är ändå lite tagen. Nu är vi inne i sista säsongen någon sin! Äntligen får vi alla svar. Hoppas jag.

Här om dagen gav jag Bröllopsfotografen en chans. Jag ville inte se den på bio, tyckte den verkade som en typisk nordisk synd-om-oss-ousiderkarraktärer-film. Oavsätt, fick låna den på dvd av Louise. Och bra var det! Filmen är okej, ganska flat och otrovärdig berättelse. Men charmig, absolut. Även lite rolig. Jag vill också tillegga att filmens sätt att personifiera Värmlänningar är otroligt bra, känns som de lika gärna kan representera hela Norges inställning till Sverige och vica versa. Anledningen till att jag blev kär i filmen är dock inte skådespelarna eller historien, utan filmningen i sig. Utmanande och nytänkande (i nordiskt sammanhang) sätt att föra kameran, samt bilder så fina som bara bilder på Stockholm kan vara.

Yrkesskadad kallar Calle mig när jag inte kan låta bli att kommentera vinklar och bildutsnitt. Fast jag tycker det är underbart att en medelmåttlig film kan resa sig och bli bra i mina ögon, endast pågrund av bilderna.

Nu åker vi till Riga! En minihelg för att fira våran treårsdag. Det blir drinkar, fina middagar, shopping och en hel del pussar.

För 1,5 år sen var vi i Tallin. Hoppas Riga blir lika bra.











Hörs på söndag!

Fjorton timmar utan baby och jag klättrar på väggen. Jag försöker tända ljus, äta riktig middag (läs:leftovers), titta på program han inte gillar, göra skola, städa, läsa. Jag har även badat! Och det hör till historien att jag endast varit hemma ungefär sex av dessa fjorton timmar.
Utan att låta dryg hoppas jag - men vad gör man när man bor själv? Jag kommer inte ihåg, har sedan typ alltid bott ihop med tjejkompisar eller Calle. Är man aldrig hemma kanske? Eller tycker man det är roligt att se på tv själv? Att göra middag själv? För om så är tycker jag det är ganska koolt. Jag önskar jag hade roligt i mitt eget sällskåp. Men samtidigt hoppas jag att jag aldrig tvingas lära mig det. Jag tror att livet helst ska delas med ens stora kärlek. Och jag vet att jag alltid förlorar i spel därför att jag redan vunnit mannen i mitt liv.

En kompis sa till mig en gång att jag haft en så jobbig tid tidigt i livet, men att C kanske är Guds sätt att göra upp för det. Först blev jag provocerat; som om en persons död kan ses postivt.. Men egentligen är det ett ganska fint sätt att tänka på. Jag menar, då kan man i alla fall försöka tro att det finns en viss balans. Död, tragedi, kärlek och livet.

Men nu skriver jag bort mig. Det skulle inte handla om död utan om kärlek. Till en livspartner och till sig själv. Jag tror jag älskar mig själv, även fast jag älskar någon annan mera. Det känns fint på något sätt. Som att det är meningen med livet. Mitt liv. Att höra ihop med någon, dela alla tårar och skratt. Meningen med livet är nämligen individuell i mina ögon. Inget stort, universalt svar. Men mitt svar, det har jag hittat.

- Sluta spela parspel!

Efter en utsökt middag hos Louise och Martin. Efter en spännande final i Melodifestivalen. Efter många glas vin och rosa mousserande. Jupp, vi ska spela Lika par leker bäst och alla sex är så taggade. Det går bra, alla svarar rätt och fel och skrattar och ler. Ingen leder sjukt mycket, nejdå det går så bra så. Sen. C kommer på att han ska vara rolig. Han svarar Monica på en fråga han uppenbarligen ska svara Calle. Och vi ligger efter. Jag rasar! Det är bara ett spel gumman, säger han. Jag får fejka ett leende så jag inte ser ut som crazygirlfriend. Sen händer det igen. Katastrofen är total. Jag är nära att explodera. Är du dum i huvudet eller, skriker jag nästan. Nu kan jag inte fejka leendet längre. Istället tar crazygirlfriend över och skapar en ganska ovälkommen stämning gissar jag. En stackars Mirre försöker rädda den okomfortabla situationen med meningar som men det är ju bra att ni båda vill vara med på föräldramöten. Men det är för sent. Det går inte att rädda! Det kanske bara är ett spel, men man går för fan inte in för att vara rolig! MAN SPELAR FÖR ATT VINNA! VI SKA JU VINNA!!

Efter fina tio minuters tjurande släpper jag det. Lite. Höhö. Hur vi kunde få en andra plats är för mig ett mysterium. Vi leker inte par här alltså. Blodigt allvar är vad det är. Snälla, nästa gång jag klappar i händerna av glädje när någon tar fram ett parspel; stoppa mig. Crazygirlfriend vill vila nu. Vila länge.

Dagens Ikeatrip resulterade i en mängd nya ljus. Titta, snyggt med stenarna va?


Rosa doftljus blev det också. Även duken är ny. Vårvårvår.


I Barkaby köpte vi några böcker och ett genispel. Vi är lite vilda av oss.


Trevlig helg på er!

I mina öron spelas kärlekslåtar. Boyzone - No Matter What, Dire Straits - Romeo and Juliet, Chris De Burgh - Lady in red. Du vet, en rätt konstig  mix men så-himla-oss. Jag är på väg hem. Inte har jag varit borta så länge, några timmar bara. Men jag längtar ändå. Jag tänker på vad vi ska göra. Det er ju lördag, fast ganska sent. Jag tänker att det nog blir soffamys. Sen tänker jag att det låter tråkigt. Men kommer på att det är det bästa jag vet. Du och jag och lugn. Jag ler. Kommer på att jag ser fånig ut. Ser upp, letar efter en blick som möter min. Nej, ingen såg. Jag ler igen. Jag är två stationer hemifrån nu. Ringer till dig, fast lägger på efter någon signal. Jag ser framför mig hur du springer upp, slänger på skor och jacka och löper ut dörren. Vi ska ses på Ica har vi sagt. Jag längtar efter en puss och dina armar. Det vore underbart om du mötte upp mig vid stationen istället. Fast nu hade vi sagt Ica, så strunt samma. Jag springer ner för trappan. Eller nej. Jag försöker springa ner för trappan, men tvingas gå - alla är så tröga! Kommer ut från tunnelbanestationen och ryser till av kylan. Det är kallare här än i stan. Mina ögon spärras upp när jag ser det där ansiktet. Det där perfekta ansiktet med de klarblå ögonen och det underbara leendet. Jag släpper ur mig ett litet "iiiih" och kysser dig på munnen med mina armar runt dig. Jag står på tårna såklart.
- Du kom hit! Vi skulle ju ses på Ica!
- Men gumman, klart jag kom hit, ler du.
Sen går vi hand i hand till Ica. Som vilken dag som helst. Vilken jävla underbar dag som helst.

C köpte äntligen en ny mobil igår. En Nokia. För att den var billig såklart. Hehe min kille <3
Den har inte kamera. Den har inget egentligen. Den kan inte ta emot mms. Finns det verkligen telefoner som inte kan motta mms? Fortfarande? Katastrof!

Dock har den såklart allas älskade spel: snake! Åh gamla fina snake. Vilka minnen. Vilken nostalgi. Tänk, för ungefär tio år sedan hade alla Nokia och snake var the it-game. Och plötsligt kunde den lilla ormen ta sig igenom väggen, det var världens snackis! Det spårade dock när ormen dog om den käkade en bomb. Ni gick liiiite för långt där Nokia. Anyhow C's snake går igenom väggen och äter endast blåa prickar. Perfekt. Kanske C kan få min LG touch och jag hans Nokia från stenåldern.

Efter en lyckad inspelning av ett nyhetsinslag sitter jag och slösurfar i soffan. Fick för mig att göra ett collage på denna sida. Roligt att man kan välja i hur många märken som helst! Här är en outfit från Forever21. Inte svårt att se hur mycket jag längtar efter en varm vår. Vad skönt det kommer bli med solglasögon, gladiatorsandalerna och endast ett linne. Känns som jag längtar extra mycket efter våren i år. Undrar om jag är den enda? Kanske inte så konstigt att man gör det. Den här vintern har varit obarmhjärtig.

Lägenheten i Trondheim är äntligen såld för en hel massa pengar. Vi har fått tag på en riktigt gobit närmre stan i Stockholm nu, plus att det blev pengar över. Jag har precis gjort laseroperation på ögonen och ser bättre än en pilot. Det är sommar. Calle har kanske fått tag på en schysst gammal bil. Vi har köpt en del nya möbler. Typ säng och matbord. Lägenheten är ljus fast hemtrevlig. Vi bjuder över kompisar, dricker öl/vin och skrattar en hel del. Snart börjar skolan igen och det ser jag fram emot. Det blev tyvärr ingen utlandsresa denna sommar, så på hösten tar vi en weekend i Venedig. Innan stan försvinner under vatten. Där kommer Calle visa mig olika typer av hus, broar och vägar. Fast just nu är vi bara här. I vår nya lägenhet. Och en så länge räcker det gott och väl. Mycket väl.