Här om dagen gav jag Bröllopsfotografen en chans. Jag ville inte se den på bio, tyckte den verkade som en typisk nordisk synd-om-oss-ousiderkarraktärer-film. Oavsätt, fick låna den på dvd av Louise. Och bra var det! Filmen är okej, ganska flat och otrovärdig berättelse. Men charmig, absolut. Även lite rolig. Jag vill också tillegga att filmens sätt att personifiera Värmlänningar är otroligt bra, känns som de lika gärna kan representera hela Norges inställning till Sverige och vica versa. Anledningen till att jag blev kär i filmen är dock inte skådespelarna eller historien, utan filmningen i sig. Utmanande och nytänkande (i nordiskt sammanhang) sätt att föra kameran, samt bilder så fina som bara bilder på Stockholm kan vara.

Yrkesskadad kallar Calle mig när jag inte kan låta bli att kommentera vinklar och bildutsnitt. Fast jag tycker det är underbart att en medelmåttlig film kan resa sig och bli bra i mina ögon, endast pågrund av bilderna.