Medan jag var på möhippa i Trondheim plockade min karl svamp i de svenska skogarna! Där ser man. Igår satt vi i flera timmar och rensade svampen, och nu är vi ungefär halvklara. Vem hade trott att det var ett heltidsjobb? Hälften ligger i alla fall och torkar i köket nu, som ni kan se på bilden över. Det luktar helt himelskt här hemma! Som jag älskar svamp. För ungeför 3 år sedan hade jag knappt smakt svamp, men som tur är växte jag upp. Fniss.

Äntligen kommer jag vidare i mitt examensarbete! Jag fick precis ett JA från en mäklare angåande en intervju. Ska skriva om bostadsmarknaden förstår ni. Aah skönt.

Nu ska jag plugga i en timme eller två till, sedan ska jag in till stan och fixa en hel masse grejer inför helgen. Busy woman alltså. Ikväll har jag bokat in en myskväll med min man. Han är bäst han.

Haha! 4 år har gjort oss alla gott!

Från utsidan tyckte vi att den var fin, men det var insidan som gjorde det. Alldeles perfekt! Vi vill ju ha en mindre kyrka för en mer intim känsla. Så mysig.

Det känns helt galet. Det är länge tills, men nu känns det ändå närmre. Vi gillar verkligen slottet vi tittade på också, men tyvärr fick vi inte se insidan där. Så det får bli en annan helg!

Hur som helst, nu har världens största ångestklump i magen släppt. Jag har fått praktik. Och det även på just den tidningen jag ville! Som jag längtar till november nu.

Om två år kommer din pappa att dö.

Du kommer att känna dig så vilse, så ofattbart ensam. Du kommer tvingas att hålla dina känslor för dig själv. Du kommer tvingas klistra på dig det leendet du alltid har haft. Inte många har sett dig utan det leendet, ingen vet liksom hur man ska vara runt dig. Om leendet inte finns där.

Men kära du. Våga vara ledsen. Inte bara när du är ensam utan även tillsammans med andra. Någon. Vem som helst. Vägra acceptera att din sorg ignoreras. Du har rätt till att känna precis som du gör. Livet suger. Det var dumt att pappa lämnade dig. Det var förjävligt att se honom vissna. Att använda hela sommarn till att cykla fram och tillbaka från sjukhuset. Att prata med honom när han var hög på sina mediciner. Att se honom röka, även fast han var så svag. Att ge honom blommor, för att du inte riktig visste hur du annars skulle visa honom hur mycket du älskade honom. Att skriva kortet. Att sedan hitta det  i hans soppor. Och sen, se honom gråta när du frågar varför han slängde det. Höra honom viska, att han inte klarar av det. Att han blir för ledsen. Att trösta honom. Att se honom för sista gången. Att vänta ut hans korta liv. Allt det.

Du kommer känna dig ensam. Hopplös. Ledsen. Så otrolig ledsen. Och vet du, det försvinner inte. Men jag lovar. Det blir bättre. Du kommer att skratta från hjärtat. Du kommer att älska någon, mer än du tror är möjligt. Du kommer att känna hur fint livet är. Känna hur du drivs framåt. Hur du har mycket att leva för. Många att leva för.

Det blir bättre.

Söööööta.

Igår var det fest med kolleger och det var kul. Men. Jag har blivit så förbannat förkyld! Och det är Calles fel! Eller nja, det är Calles kollegers fel. Uschh, vad vi är ynkliga här hemma idag. Men jag har hur som helst pluggat lite, så nu ska vi äta thai och bara vänta in morgondagen. Usch igen.

Hur svensk är Calle på denna bild?!

Och annars händer det så mycket roligt framöver. Födelsedagar, bröllop och andra bra grejer. Så vi glömmer allt det jobbiga nu va, och fokuserar på allt kul! Så gör vi.