Om två år kommer din pappa att dö.

Du kommer att känna dig så vilse, så ofattbart ensam. Du kommer tvingas att hålla dina känslor för dig själv. Du kommer tvingas klistra på dig det leendet du alltid har haft. Inte många har sett dig utan det leendet, ingen vet liksom hur man ska vara runt dig. Om leendet inte finns där.

Men kära du. Våga vara ledsen. Inte bara när du är ensam utan även tillsammans med andra. Någon. Vem som helst. Vägra acceptera att din sorg ignoreras. Du har rätt till att känna precis som du gör. Livet suger. Det var dumt att pappa lämnade dig. Det var förjävligt att se honom vissna. Att använda hela sommarn till att cykla fram och tillbaka från sjukhuset. Att prata med honom när han var hög på sina mediciner. Att se honom röka, även fast han var så svag. Att ge honom blommor, för att du inte riktig visste hur du annars skulle visa honom hur mycket du älskade honom. Att skriva kortet. Att sedan hitta det  i hans soppor. Och sen, se honom gråta när du frågar varför han slängde det. Höra honom viska, att han inte klarar av det. Att han blir för ledsen. Att trösta honom. Att se honom för sista gången. Att vänta ut hans korta liv. Allt det.

Du kommer känna dig ensam. Hopplös. Ledsen. Så otrolig ledsen. Och vet du, det försvinner inte. Men jag lovar. Det blir bättre. Du kommer att skratta från hjärtat. Du kommer att älska någon, mer än du tror är möjligt. Du kommer att känna hur fint livet är. Känna hur du drivs framåt. Hur du har mycket att leva för. Många att leva för.

Det blir bättre.